De första Tingatinga tavlorna köptes förmodligen av många Svenskar och kan finnas här och där bortglömda i mörka vindar. Hittar du någon sådan tavla, damma av den och titta på de vackra färger, på de enkla motiven, på de hjärtefulla penseldragen.

Det som är kännetecknande för alla Tingatinga tavlor är att alla är målade med vanliga oljefärger som man använder hemma för att måla om sitt hus vilket säkert beror på färgens låga pris och tillgängligheten. Det andra tecknet som tyder på Tingatinga är att alla tavlor är naiva. De föreställer oftast blommor och djur, speciellt fåglar som betyder frihet. Men människor är också vanliga, både som en del av större berättelse om bylivet eller som enstaka förenklade bilder av masajer. I stort sett allt kan kallas Tingatinga, bara färger är intensiva och målningar naiva.

Tingatinga målare är väldigt flexibla och jag själv har varit en del av förändringen med tanke på deras målade svarta ramar som jag har kritiserat vid flera tillfällen. Som jag har märkt under senare månade så är det flera tingaitgna målare som har skippat svarta ramar.

Det man först undrar är varför stilen heter just så opraktiskt som Tingatinga. Svaret är enkel: mannen bakom det hela hette Edward Said Tingatinga. Ibland ser man Eduard men det viktiga är efternamnet Tingatinga som ni förstår. Fråga mig inte vad det betyder, för jag vet inte men jag tror att det kan härstamma från swahili ordet ”tinga” som betyder svänga eller vibrera. Som känd så har man sammansatta dubbelverb i Swahili för att betona händelser och därför kan ”tingatinga” beskriva något som vibrera eller svänger väldigt intensivt. Oavsett om det är rätt eller fel förklaring så passar det bra stilen. Tavlorna vibrerar av färger, glädje men också (oro, nervositet, att man inte hittar plats i livet…)

Varför han tog det här steget var därför att han såg folk på Dar es Salaams gator som sålde tavlor till turisterna och tänkte göra likadant. Det kunde vara Kongoleser, tror man, för att det fanns många som flydde oroligheterna i Kongo och många har försörjt sig med att sjunga, karva eller måla. Hur som helst så såldes tavlan snabbt ute på en gata i Oysterbay och därigenom började en målarstil kallad Tingatinga. Hans raketstart och framgång hade lika snabbt slut när han sköts ihjäl av trafikkontroll poliser på Samora Aveny i Dar es Salaam fyra år senare 1972. Polisen misstog honom för tjuv.

Hans pappa Said Tingatinga var Mngindo och hans mamma Agnes Mtembo var Mmakua. Man brukar dock fastställa hans stamtillhörighet som Mmakua efter sin mamma, kanske därför att i många stammar i södra Tanzania gäller matriarkala relationer. Hans pappa var muslim och hans mamma var kristen. Det är bra att notera att idag de flesta tingatinga målare är muslimer från stammen Makua, men det kan variera även inom familjen som man ser i hos Edward Tingatinga. Han var förstfödd bland fyra syskon – Chesilia, Andrea, Galus och Mpata. Tingatinga gick i katolsk grundskola i Nandembo men pga. ekonomiska svårigheter kunde han inte avsluta utbildningen.

Som 25-åring gav han sig av till staden hamnstaden Tanga som ligger vid kusten i norra Tanzania för att leta efter jobbet. På 50-talet var Tanga regionen en stor magnet för jobbsökande från hela Tanzania eftersom där fanns det stora sisal odlingar och Tingatinga fick snabbt jobbet. Han jobbade där till 1959 då han bestämde sig att flytta till Dar es Salaam där hans släkt Musa Mkayoga,bättre känd som Mzee Lumumba, redan jobbade som kock hos en vit man George Pollack. Där fick Tingatinga ta hand om trädgården.

Ungefär vid den här tidpunkten anslöt han sig också till en Makonde dansgrupp som spelade miramba och där traffade han ungdomar som har introducerat honom till TANU´s ungdomsförbund. Senare ordnade ungdomförbundet jobbet till honom på det kända sjukhuset Muhimbili i Dar es Salaam som vakt. Men hela tiden höll Tingatinga på att måla tavlor hemma på fritiden. Under dessa blomstrande åren gifte han sig med Agata Mataka (Mmakonde).

Hans första tavlor såldes på gatan i Morogoro Stores i Oysterbay där det fanns många utländska köpvilliga kunder. Det var hans fru och släkten Omari Amonde som hjälpte med försäljningen. En dag upptäcktes hans konst av en turist som presenterade tavlorna till ett företag vid namn National Arts Company. Det här företaget kom överens med Edward att köpa alla hans tavlor för 60 Tsh vilket var mer än dubbelt så mycket vad han fick för tavlorna i Oysterbay. När Tingatingas ekonomi blev bättre slutade han jobba på sjukhuset och ägnade sig helt och hållet åt måleri.

Det var lyckliga dagar för den unge mannen därför att han hade säkrat ekonomin och han hade en fru och två barn (Daudi och Martina som lever idag i Dar es Salaam). Han hade väldigt stark personlighet och var född som en ledare. Det var många från hans egen släkt som ville lära sig att måla som han men han vägrade att ta några elever. De enda som han undervisade var från hans närmaste krets – bara fyra personer. Han betraktade sin egen förmåga som något slags privat egendom som han inte ville dela med sig. Men med hans hastiga död verkar det som att hans idéer och ”know how” kunde spridas fritt inom den stora Makua familjen.

Han hade ide om att skapa en förening som senare döptes till Tingatinga Arts Cooperative Society (TACS). Idag har TACS runt hundra medlemmar men det är många fler som målar själva eller inom andra organisationer. Men de flesta grupper har ursprung i själva TACS och än idag många av Tingatinga målare jobbade ihop med kärnfamiljen. Man kan lite överdrivet påstå att nästan alla tingatinga målare som du träffar i Östafrika kommer från en och samma familj, att de är besläktade. De allra flesta är av Makua ursprung också och de flesta har endas grundutbildning och kan inte kommunicera på Engelska. Men rörelsen växer och andra stammar träder in och nya idéer föds också. Vill du träffa de ursprungliga Tingatinga målare, gå till Morogoro stores. Där träffar du till exempel Amonde Omary som sålde tavlor till Tingatinga, Abdul Mkura som blev som ung avvisad av Tingatigna som elev, Daudi som är den enda sonen till Tingatinga och andra.

Ända till 1996 jobbade målare ute på gatan under ett baobab träd i Oysterbay innan de fick hjälp att bygga hus av den schweiziska organisationen HELVETAS. De fick också råd hur man kan leda organisationen och undervisning i marknadsföring. Pengarna för dessa aktiviteter kom delvist från utställningar som HELVETAS organiserade runt om i Schweiz. De sålde otroligt många tavlor, det sägs att antalet uppgår till 600 tavlor. Man kan säga att Schweiz tillsammans med Japan är ledande nationer som hjälper på ett eller annat sätt Tingatinga kooperativet.

Kollektivets starka sammanslutning kan man tillskriva till två faktum. Det ena är ekonomiskt beroende, målare får ju trots allt leverbröd på sina tavlor och den andra ännu starkare orsaken är den stamtillhörigheten som alla har lika, nämligen Makua.

MPå ytan fungerar Kooperativet som en institution som vi i Europa är vana vid och som Tingatinga Kooperativet ska visa utåt men under ytan fungerar gruppen som en familj. Det finns starkt beroende bland individer på varandra och även större konflikt kan inte hota gruppens sammanhållning. Dessa band förstärkts av gemensamma fester, ceremonier osv. När Agnes (den enda framgångsrika kvinnliga målare) mamma dog året 2007 så vittnade jag en hel ”evakuering” av deras lokaler för att alla gick till begravningen. Dessutom är Oysterbay ett genial geografisk marknad för målare vilket också drar många målare till ett och samma plats oavsett åsiktsskillnader emellan. Om man hittade andra kanaler att sälja konst så skulle det kunna leda till kollektivets splittring vilket man kan se hos vissa målare som har får en stor köpare. Dessa målare har inte sällan lämnat gruppen och stannat hemma.

Ofta tar målare med sig till jobbet sina barn (som nått pubertets åldern) som först hjälper med enklare målningssysslor som att måla bakgrund, spänna målardukar på träramar och sedan utvecklas hans/hennes färdigheter med åren. Alla målare har en given stol i kollektivet och det räcker bara med att veta var de sitter och vilken målaren är den bästa runt omkring en radius på fem meter så vet man vem som är lärare. Omvänt kan man spekulera om vilka medlemmar i kollektivet som har minst förståelse för varandra, kanske till och med konflikt med varandra genom att se på hur långt ifrån varandra de sitter.

Hela den kreativa processen är kollektiv och ingen vågar hävda sin egen upptäckt eller inte ens skryta att det var ens förtjänst varför man säljer den nya typen av tavlor bättre. Man kan säga på gott eller ont att huvudsakliga drivkraften för att skapa finns i det ekonomiska incitamentet, måleriet är en daglig kamp för överlevnad. Det är alltså ingen lyx som ger utrymme för den konstnärliga frigörelsen, tvärtom man ser ofta kopior på tavlor som säljs bra eller nyss har jag sett tavlor dekorerade med amerikanska flaggor eftersom det dök flera amerikanska personer vid kollektivet i samban med George Bush besök.

Det som jag är mest orolig för är Tingatingas framtid. Som deras sympatisör ser jag med besvikelse på hur dåligt de marknadsför sina tavlor och hur försvarslösa de är. Deras största hinder är utbildningen. Det finns nästan ingen i Kooperativet med högre utbildning än grundskola. Detta gör att målare inte kan hävda sig själva på den nationella men ännu mer också på den internationella arenan. De kan inte språket, de kan inte lagstiftning, de kan inte datorer, de kan inte kommunikation, de kan inte copyrighten. Detta utnyttjas flyttigt av många aktörer och dessa spelregler följs även av seriösa uppköpare därför att en följd av Tingatingas oförmåga att hävda sig är ju också det låga priset på tavlorna.
Men jag ser mycket positivt på Tingatingas framtid inte minst på grund av den globalisering som råder och som jag annars är kritisk till. En följd utav det är inte bara att Tanzania har fått fler turister och därmed fler potentiella Tingatinga köpare utan också att egentligen hela världen har blivit som en marknad för Tingatinga tavlor. Med ett enda klick på datorn kan man komma ända till Morogoro Stores i Dar es Salaam och köpa en tavla direkt från målare….