Nu har jag varit i Karagwe i drygt 6 veckor och jag börjar få lite rutin i tillvaron. Jag vaknar varje morgon (runt 6:30) av tuppen som bor i hönshuset strax utanför mitt fönster och jag börjar dagen med att vattna mchicha-shamban jag planterat i sluttningen bakom huset. Jag uppskattar verkligen möjligheten att få odla min egen mat, antagligen för att jag bott i en storstad hela mitt liv. Därefter tar jag en kall dusch och vaknar på riktigt - om det är nåt jag verkligen saknar här så måste det vara att kunna duscha i varmt vatten. Sedan äter jag frukost (oftast bestående av bröd, avocado och ibland en omelett) tillsammans med en eller ett par av de andra volontärerna.

Under dagarna hjälper jag Mavuno med olika (mer eller mindre) datorrelaterade uppgifter. Hittills har jag bland annat fått utforma och hålla en datortenta, installera printrar, koda php/mysql och koppla ihop datorer. Mest tid har gått till arbetet med the needy children project genom vilket föräldralösa barn för stöd i form av medicin, skoluniform och annan skolutrustning från Mavuno. Philmon och jag besöker skolor runt om i Karagwe för att prata med dessa barn så vi får en översikt över vilka behov de har.
Nu utvecklar jag ett webbaserat databassystem för att lagra informationen på ett effektivt vis. I framtiden skall delar av informationen göras tillgänglig för (potentiella) sponsorer och donatorer samt gudföräldrar till barnen i Europa och Amerika. För mig är det verkligen givande att få möjligheten att använda mina kunskaper på ett vis som verkligen hjälper människor.

De första 2 veckorna bodde jag här själv innan Daniel anlände från Hamburg. Daniel har nyss kommit tillbaka från Sydamerika där han bott i ca 1½ år och nu jobbar han här tillsammans med Joseph Baraka för att utvärdera Mavunos micro crediting scheme. Syftet med mikrokreditfinansieringen är att stödja lokalbefolkningen som använder pengarna för att till exempel betala barnens skolavgifter.

Kvällarna ägnar jag delvis åt avslappning (vilket jag nu märker att jag försummat hemma i Göteborg) och delvis åt att skriva mitt examensarbete. Eftersom jag lever hyfsat isolerat från omvärlden finner jag plötsligt tillräckligt med tid för läsning och meditation vilket är dunderhonung för själen. Tack igen Fabbe och Weronica för att ni tipsade om 'Känslans intelligens', den har öppnat många nya tankebanor inom mig!
Exjobbet, som är den egentliga anledningen till att jag är här, utförs inom området för interaktionsdesign. Det innebär att jag egentligen borde sitta på ett universitet eller företag och studera eller utveckla datorgränssnitt. Som tur är har jag tack vare en engagerad handledare och en förstående examinator fått möjligheten att istället undersöka hur informationsteknik används för att främja samhällsutveckling och minska sociala klyftor i Karagwe - och vilka särskilda krav som ställs på mjukvara som används i detta syfte.

Nästa morgon åkte Lilian och jag iväg till ett ställe som heter Kizimkazi på Zanzibars sydspets tillsammans med ett gäng andra turister. Där tog vi en liten båt ut några hundra meter från kusten där vi hittade 10-15 delfiner som simmade runt. Till en början höll de sig vid havsbottnen 15 meter under oss och de verkade inte alls särskilt intresserade av oss. Men sen simmade plötsligt en av dem upp mot oss på ytan och sen följde några av hans kompisar efter. Delfinerna visade sig inte alls vara rädda för människor utan simmade på bara en armlängds avstånd från mig! Och det ser verkligen ut som att de ler hela tiden! Det var grymt roligt!

När delfinerna tröttnat på att leka med oss tog vi båten tillbaka till Kizimkazi men stannade först och snorklade vid ett korallrev en stund. Vi åt en snabb lunch på stranden (vilket inte blev mycket mer än ris för mig som var ensam vegetarian) och därefter gav vi oss iväg till Jusani Forest där vi fick en kort guidad tur genom djungeln. Zanzibar är väldigt rikt i jämförelse med övriga Tanzania och man är väl medveten om att det till största delen beror på all turism så de lägger ner ordentligt med resurser på att skydda naturen. Till exempel har man byggt farthinder för att skydda de utrotningshotade Colobu-aporna. Efter vår tur i Jusani forest träffade vi en familj Colobu-apor som slappade i ett stort träd. Aporna var inte de minsta rädda, de kunde sätta sig på en gren precis brevid en utan visa minsta intresse för oss.

När vi kom tillbaka till Stonetown åt vi middag och sen träffade vi Uca som är syster till en vän från Tanzania som bor i Göteborg nu. Tillsammans spenderade vi tre kvällen på stranden där jag träffade ett gäng killar som var grymma på akrobatik så jag fick äntligen utlopp för lite av min capoeira-energi! Jag vet inte om jag imponerade så mycket på nån på stranden men vi hade sjukt roligt i alla fall. Sen träffade vi Ucas pojkvän Andrew och när det blivit mörkt promenereade vi tillbaka till färjan hem till Dar. I sammanfattning var det en förbannat kul avstickare. Det enda jag ångrar är att jag inte hade mer batterier till kameran och lite vattenfast sollotion (för jag lyckades bränna ryggen rejält). Well well..

Det sägs att i Dar, som ofta kallas Bongo=hjärna, måste man vara street smart för att kunna överleva för det finns gott om luriga typer och mycket vapen på gatorna här. Men för att vara en så stor stad tycker jag ändå Dar är hyfsat lugnt - till skillnad från Nairobi som är en riktigt läskig stad. Dar är också hemstaden för bongo flava, en lokal form av hiphop på swhaili som blandas med inslag av klassisk tanzansk musik. Jag ska försöka lägga upp några mp3:or senare.

Lilian och jag har flyttat in hos min vän Daniel i ett guesthouse nära Sinza, en av Dars förorter. Daniel är ursprungligen från Tjeckien men de senaste tio åren har han spenderat till hälften i Sverige och till hälften i Afrika. Han sysselsätter sig med att samla, köpa och sälja tavlor och skulpturer från Tanzania och har utställningar runt om i Europa lite då och då. Under förra året byggde Daniel och jag en hemsida där vi hoppas att tanzanska målare ska kunna sälja sina tavlor direkt utan dyra mellanhänder. Så förutom att hinna semestra lite på coco beach (som är en kanontrevlig sandstrand) har Daniel introducerat mig för Mbwana Sudi, bossen för Tingatinga.

Konstnärskollektivet håller till på en plats som kallas morogoro stores nära oyster bay och coco beach. Vi fick presenterat en hel del av våra tankar och förhoppningar kring en potentiell kultur- teknik-symbios för Mbwana. Vi berättade hur de kan använda email för att hålla kontakt med gallerier som ställer ut deras tavlor runt om i världen, just nu är det en Tingatinga-utställning i Japan. Mbwana gillade våra idéer och bad mig till och med att jobba hos dem under några veckor. Det hade varit jättekul, men jag är redan uppbokad med annat arbete de närmsta månaderna, så Daniel får sköta det på egen hand. Min semester lider mot sitt slut men innan jag beger mig till Karagwe ska Lilian och jag ta en sväng förbi Zanzibar!

Jolien och Nicki har just fixat ett hus där de ska bo tillsammans med Louisa och Sarah, två sjuksköterskor från Danmark som antagligen kommer jobba på nåt sjukhus här i närheten. Caleon och Sophie är utexaminerade från law school i Kanada respektive Melbourne och bor tillsammans i en lägenhet i centrum. Caleon är en rolig prick, mycket roligare än han ser ut. Dom jobbar också för krigsförbrytartribunalen. Edward kommer från Arusha och driver Maasai International Challenge, en lokal volontärorganisation. Det vore kul att jobba ihop med honom nån gång.

Det känns verkligen vemodigt att lämna det här gänget för de är alla riktigt sköna människor, men det är dags att resa vidare, Lilian och jag ska ta bussen ner till Dar es Salaam för att träffa konstnärskollektivet Tingatinga. Bästa sättet att ta farväl är ju som bekant att festa stenhårt så vi möttes upp allihop på Stiggy's Restaurant i Kijenge där vi käkade riktigt god mat och dansade salsa. Inte för att jag har nån aning om hur man dansar salsa men jag är rätt bra på att improvisera :D Efter några timmar på Stiggy's drog vi vidare till Colobu; en stor klubb med ett par dansgolv, 3-4 barer och feta mellanstadie-disco-vibbar. För att sammanfatta hade vi en grym avslutning på en grym vecka. Next stop: Dar es Salaam!

På marknaden kommer jag däremot inte nära en vara innan jag blir omringad av hungriga försäljare som försöker tjäna en slant. Men personalen på Shoprite låter mig inte bara vara i fred, de undviker kontakt till varje pris. Jag tror inte deras regler tillåter dem att tala med oss. Jag kan förstå att Shoprite vill skapa en trygg stämning för västerlänningar men är vi verkligen så asociala att man måste förbjuda personalen att tala med oss? Kanse är det så att vi västerlänningar skyr social interaktion som pesten. Vi handlar hellre över nätet än socialiserar med butiksbiträden och på Willys använder vi den helautomatiserade kommunikationsrutinen: "hej-var-det-bra-så-tack". Den genomsnittliga telefonkön erbjuder mer socialt umgänge.

Marknaden i Arusha är raka motsatsen. Den är alltid full med folk, dofter och oljud och maten här är inte inplastad som på Shoprite så det flockas massvis med flugor - särskilt vid fiskstånden. Jag har inte riktigt fattat vilka människor som jobbar var, och vilka som är här för att handla. Det flesta verkar mest flyta runt mellan stånden och umgås med polare. Och alla verkar ha förbannat kul. Jag överdriver inte när jag säger att jag ser fler leende och skrattande människor på marknaden under en dag än vad jag ser under ett helt år på Willys. Gränsen mellan arbete och fritid suddas liksom ut. Det är visserligen inte särskilt tidseffektivt att handla på marknaden eftersom man måste köpslå hela tiden, särskilt om man är vit. Men att köpslå är en process som är minst lika social som den är ekonomisk - det är en perfekt täckmantel för att umgås på arbetstid!

Lilian är en Muganda vilket innebär att hon tillhör Baganda-stammen som talar språket Luganda och bor i Buganda i centrala Uganda. Baganda-stammen består av nästan 60 olika klaner. Lilian tillhör svamp-klanen vilket innebär att hon inte bör äta svamp, det vore som att äta en klanmedlem, men Lilian låter sig inte hållas tillbaka av de gamla traditionerna. Förutom svamp-klanen finns bland annat ko-klanen, fiskmås-klanen, lejon-klanen, leopard-klanen, ål-klanen, flodhäst-klanen, gräshopps-klanen, hyena-klanen och påfågel-klanen och precis som i svamp-klanen har man olika ätförbud i de andra klanerna.

Lilian berättade att det en gång i tiden även fanns en grod-klan. En dag hände det att en av männen från grod-klanen blev kung över hela Buganda. Kungen bestämde att hans klan inte längre skulle heta grod-klanen, eftersom grodor anses vara smutsiga djur i Buganda, och döpte om den till ko-utan-svans-klanen vilket den heter än idag. Och än idag insisterar folket i ko-utan-svans-klanen på att deras skyddshelgon, kon utan svans, faktiskt existerar. Men Lilian och folket från de andra stammarna, som aldrig sett någon ko utan svans, tror inte riktigt på dem. Man behöver inga sagor med såna historielektioner :)

Jag älskar att man verkligen säger hakuna matata i vardagligt tal här :D (och dom var före lejonkungen!) Swahili har ett härligt flow, man har liksom valt ut ord som låter nice, som bongo, poa eller kweli. Det finns också massor av dubbelord som till exempel pole pole, dala dala och mbali mbali. Jag börjar redan komma igång med swahilin igen och jag tror faktiskt att jag kommer behärska språket ganska väl när jag lämnar Tanzania.

Exjobbet i Karagwe kommer handla om teknologi och kultur i Tanzania men innan jag börjar jobba med det ska jag hinna med lite semester! Imorgon ska jag möta upp Lilian på Kilimanjaro Airport, elle Kia som den kallas här. Egentligen skulle hon komma med buss via Kenya men eftersom läget där är ganska pissigt just nu är gränserna stängda så hon blir tvungen att flyga. Ser verkligen fram emot att träffa henne, det var nästan två år sen sist vi sågs. Vi gör upp resplanerna efter hand men förhoppningen är att hinna med Zanzibar och kanske en safari.